Radioprogrammet Kaliber sände i söndags ett avsnitt med titeln ”One size fits all. KBT:s frammarsch i psykvården” och som granskar ”hur svensk psykvård på bara några år ritats om totalt”.
Kalibers reporter Per Shapiro berättar om konsekvenserna av att landstingen följer Socialstyrelsens riktlinjer som rekommenderar KBT-behandlingar före psykodynamiska terapier baserat på tillgänglig forskningsevidens: erfarna psykodynamiska terapeuter som blir utan landstingsavtal och förstås en minskad valfrihet för individer att välja terapeut och terapiform när endast en typ av dessa erbjuds via landstinget. Ytterligare viktning åt KBT-hållet har regeringen stått för med riktlinjerna för rehabgarantin som infördes 2009: pengarna ges till KBT-kompetenta rehabaktörer.
Kaliber tar upp många intressanta vinklar, även om jag inte håller med om allt som sägs. Men det som allt mynnar ut i, det är förstås vad som ska styra oss när vi väljer vad den offentliga vården ska erbjuda oss när vi mår dåligt. Ska de erbjuda oss valfrihet, eller ska de erbjuda oss det som samhället efter bästa förmåga kan anse vara vetenskap och beprövad erfarenhet?
Jag är övertygad om (eller i alla fall beredd att anta) att Socialstyrelsen gör sitt allra bästa för att först omsorgsfullt välja vilka kriterier man ska utgå ifrån i sina rekommendationer, och sedan lika noggrant jämföra tillgängliga alternativ utifrån dessa kriterier. Och personligen tycker jag att evidens, det ordet man använder när man menar forskningsstöd enligt vår tids gängse syn på vetenskap, är ett bättre urvalskriterium än många andra. Tänk själv om du hade en fysisk sjukdom, och läkaren lät dig välja på behandling 1, som har bäst evidens, eller behandling 2 som har sämre evidens men som väldigt många ändå tycker om, vad skulle du välja då? Och vilken av dem är du beredd att bidra dina skattepengar till? Jag tycker inte att det måste innebära att behandling 2 inte erbjuds i samhället, bara att det är rätt att välja att lägga våra offentliga medel på något som vi har valt utifrån gemensamt acceptabla urvalskriterier.
Jag tycker inte heller att det är skandalöst om Socialstyrelsen ändrar sina rekommendationer utifrån ny evidens – tvärtom, det är högst seriöst. Fram för transparens i vår svenska psykvård, där vi vet varför vissa metoder och terapeuter stöds. Och låt oss fortsätta diskussionen om vilka urvalskriterier för offentligt erbjudna behandlingar som vi vill ha i vårt samhälle. Du kan lyssna på programmet när du vill via Sveriges Radios webbplats (Kaliber 120513) eller läsa reportaget här.